Nu när jag själv har fått barn känner jag ett allt större intresse av att blicka bakåt i släktleden. För både Freyas och min egen skull. Jag googlade på farsan Ronald/Ronny och hittade lite info om hans gamla band Bamboo. Innan Bamboo var han med i The Outsiders (Stockholm, 60-tal) och spelade tydligen gitarr med ”Burken” 1966-70. Eftersom jag har skitdålig kontakt med min pappa (som dessutom har men efter en hjärnblödning) undrar jag vad som egentligen hände då – när det begav sig på 60- och 70-talet. Internet är allt bra ibland.

Nybildade BAMBOO till USA

Det nya svenska bandet Bamboo har börjat sin karriär med en rivstart. För ett tag sedan fick de ett unikt erbjudande. Och det från Beatles bolag Apple. Peter Asher – ena halvan i Peter & Gordon – Skrev i sin egenskap av producent och direktör att man var mycket imponerade i London av både sången och kompet på den provskiva Bamboo skickat. Dessutom framgick att man på Apple var beredd att knyta Bamboo till bolaget och lansera gruppen internationellt.

¤ Det är egentligen en remarkabel grej Bamboo står inför. Att bara få sin skiva igenom den förjury som testar alla andra skivor som kommer till Applebolaget är en prestation. Det som inte sållas bort får bl. a. Beatles själva lyssan till och bedöma…

¤ Bamboos första skiva heter Everybodys´gone home och Can´t you come to me. Redan första dagen var den första upplagan slutsåld och detta pekade hän mot succé.

¤ Ett radioprogram på en halvtimme – som ska sändas någon gång under sommaren – spelades in 27 maj på Skansen. Inspelningsledare var Rune Hallberg och grabbarna i Bamboo tillbringade hela den eftermiddagen tillsammans med radiogänget. De fick dels göra sitt eget program – dels prova ut den tekniska utrustning som ska abvändas i sommar under sändningarna av OPP Å POPPA.

KANSKE I TV

¤ Man förhandlar också om Bamboos medverkan i popprogrammet som sänds den 18 juni. Impulsen till det fick TV-producenterna när reportaget med Melina Mercouri sändes från Gröna Lund – Bamboo gjorde ett inslag där.

¤ Peter Wester – filmfotografen bakom bl. a. Elvira Madigan har också i dagarna avslutat inspelningarna av en färgfilm med Bamboo. Filmen – som är en reklamsnutt för ett företag – kommer upp i augusti.

¤ Bamboo är så nytt i popgamet att bandet ännu inte hunnit ordna någon parkturné. Det är bara ett halvår sedan Mikael Rickfors, bröderna Bo och Bengt Waldersten och Ronnie Roswall slog sig ihop med Bamboo som resultat.

¤ Att de inte har några jobb bokade för sommaren tar de ganska lugnt.
- Egentligen är det bara bra att vi slipper jäkta runt i folkparkerna i sommar. Då har vi tid att putsa på en ny show. Till hösten hoppas vi komma med något nytt för alla pop-fans. Och går allt i lås kan vi också ge oss ut på Amerika-turné med den.

Redan tidigare har grabbarna haft Amerika-kontakter. De har redan hunnit med att göra och framföra musiken till två amerikanska långfilmer. Då togs de första kontakterna för en turné ”over there”. Nu är det dags att bygga vidare på de kontakterna.
- Ryktet om popens död är betydligt överdrivet. Det rör sig på många fronter. Det gäller bara att orka hänga med och bjuda på något nytt, anser Bamboograbbarna.

Taget direkt från Roger Lindqvist på http://rogerlindqvist.blogg.se/ Tack Roger!

Hon har kommit till världen, vår Freya. Nitton och fyrtionio den trettonde november bestämde hon sig för att ta sitt första andetag. Och vilket möte. Kärleken är obeskrivbar och oändlig. Livet.

Nya tider är här. Det kommer mera. Framtid.

Nu längtar vi efter dig, lilla bebis.

Jag har blivit tjock. På ett mycket trevligt och önskat vis. Magen sticker ut precis lagom mycket, trots mångas tyckande kommentarer om både liten och stor kalaskula. Det börjar bli flåsigt att gå uppför, även i mindre backar. Tydligen ska det inte vara den bristande träningsmängden som bär hela ansvaret, utan istället den ökade blodvolymen om sisådär en och en halv liter extra. (Hur länge kan jag skylla på det?) Just nu är jag och livet ”extra allt”. Och extra allt är som det ska och jag är på det hela taget väldigt på smällen. Hon anländer i oktober. Vi längtar.

I människokroppen sker de mest underliga ting. Ställer självet på sin yttersta spets. Sylvasst sökande, sammanfaller självklart. Skapar nyheter. Nya vägar. Nya val. Aktionspotential.

Jag dröjer mig medvetet kvar i ovissheten. Låter tiden stilla styra min samtid. Något okänt är i görningen. Bakom dörren framför morgondagen. Inuti hålrummet som skyddar sammansvärjningen, så sårbart skälvande. Rör oss framåt mot förlösningen av den nya tiden. I det gamla livet.

Tills döden skiljer oss åt.

Idrott. Egoism. Sammanfaller. Centreras. Fokus. Jag. Jaget. Jagar. Måste. Pressa bort livet till gränserna. Ingen tid för annat än. Den lilla världen. Står stilla. I cirklar. Svett och renhet. Självupptagenhet. Krav. Där du bara räknas. För medaljer. Prestation. Hype. Gemenskap. Vänskap. Uppoffring. Av dig själv. Dom säger att det är precis vad som krävs. I idrotten är du bara med. Om du är med. I en form. En klapp på axeln blir till ett tyst axelryck. Himlande öga. Blinkar till. Tänjer gränser. Passerar. Dörren stängs. För dom andra. Svartvit. Den lilla världen är diskret. Utvald. Trång. Den stora världen. Kräver ett nytt mod. Att inte avstå.

Till dig som sover i ett annat land, i en nattsvart hamn, ombord på en rödvit båt, i en hytt med eget badrum, i en lite för smal säng, men i samma drömvärld som mig. Precis just nu. Jag saknar dig som jag inte trodde möjligt. Men det är sant och allt är verklighet. Du gör att jag drömmer vaken.

Så var det klart. Operationen lyckad. Armen fri från plågan av de tolv plus två odågorna av rostfritt stål. Alla hjärtans dag visade sig vara en perfekt dag.

Att tvätta sig med Descutansvampar på kropp och hår är ingen angenäm upplevelse. Men man blir så ren, så ren. Inte en överflödig organism kan rimligtvis överleva de blå löddrande svamparna. Tre duschar senare och utan mat och vatten i kroppen var det äntligen dags att bege sig till Göteborg Hand Center.

Göteborg Hand Center är en nybyggd handkirurgisk klinik belägen bakom och ovanför Annedalskyrkan. Stället osar kunskap, fräschör och trevlig personal. Visst är det nervöst inför en operation men jag kände mig redan omhändertagen dagen före dagen, då de ringde för att stämma av läget. Träffade strax min läkare och operatör doktor Anders Wallmon samt operationssköterskan. Bytte om till Landstingets skjorta och fulaste knästrumpor och fick sedan lägga mig på en brits i rummet intill operationssalen. Sköterskan Susanne pratade lugnande och gjorde mig samtidigt klar inför operation med nålar, blodtrycksmanschett och elektroder på kroppen. Narkossköterskan lugnade mig ytterligare och han sa att de inte viker från min sida. Operationen före min drog ut lite på tiden vilket gjorde att jag låg och väntade en stund. Jag hann tänka på min familj, Exodus och Jalapeño. Alla var med mig.

Upp och hoppa. Dags att promenera in till operationssalen. Sisådär fem meter. Allt för att inte släpa in onödiga bakterier med britsen. Gänget hälsade mig välkommen och jag lade mig tillrätta med båda armarna utsträckta från kroppen. Vänster för operation, höger för sövning och kontroll. De sprutade in lite lugnande i nålinfarten och började att sprita av vänster arm och hand. Jag hade elektroder på både huvud och bröst och de skojade med mig och pratade hela tiden. När doktor Wallmon kom in i salen uppmärksammades min handskelettatuering på höger biceps och sköterskorna tyckte att det kunde bli en bra födelsedagspresent till honom när han fyller jämt nästa gång. Jag skrattade gott och kände mig bara genuint tacksam för att vara just där och då.

Jag har skrivit det förut, men jag kunde inte ha fått en bättre handkirurg för min arm med alla dess komplikationer. Doktor Anders Wallmon är och har hela tiden varit en klippa. Jag har aldrig mött en mer noggrann läkare, och nu bevisade han än en gång att han vet vad han gör.

Allt försvann plötsligt. Jag minns inte när jag somnade. Och femtio minuter senare var allt redan gipsat och klart. Jag vaknade av att jag låg på min brits igen, i rummet brevid operationssalen. Jag skrattade och grät samtidigt. Sedan kvicknade jag till gradvis. De sa till mig att operationen gått bra. Jag kan inte beskriva det som annat än just tacksamhet, återigen.

Smärta. Det stora gipset tryckte lite för hårt. De släppte på trycket och pumpade i mig lite Ketogan (en morfinkusin) och det började kännas lite skönare igen. Lite citronsaft, en kopp svart kaffe och en ostmacka var till slut mer än välkommet.

Jag minns inte hur lång tid det tog innan jag stod på benen, men jag kan säga att jag faktiskt aldrig varit så pigg efter en operation. Någonsin. Ett sista samtal med läkare och sköterska och det var dags att försöka byta om till civila kläder igen. Jag fick med mig två små papperspåsar med värktabletter och en försluten burk med tolv skruvar och två plattor. Burken var tung. Och skruvarna såg precis ut som sådana man köper i en järnaffär.

Min finaste var redan där. Lämnade, väntade och hämtade. Vi åkte hem och jag somnade.

Det är så skönt att det är över. Även om det är långt kvar tills armen är helt bra igen. Men jag känner så tydligt att ett nytt kapitel börjat. Och nej, det blir ingen mer kampsport nu.

Rätt perspektiv, återfås kvickt genom en stjärnklar natthimmel. Nyss hemkommen från en fantastisk konsert med norska bandet Kvelertak gick jag ut i den sena kvällen med Exodus för en sista hundtoalett. Jag riktade blicken uppåt och blev påmind om att det finns något större än de ibland så trånga myr- och människoperspektiven. Jag känner mig trygg här, under det största mörkret.

Ibland har jag inget vettigt att skriva. Men det är ganska skönt att textbabbla ändå. Så varsågoda, en liten utläggning om ditten och datten. Rent ordbajseri kan man också kalla det.

Veckorna flyter fram, sakta och stabilt. Imorgon redan februari. Operationen är återigen framflyttad en aning (till alla hjärtans dag) eftersom operationssalen renoveras lite till. Kanske lika bra att de åtgärdar taket innan det är dags för undertecknad att ligga utslagen på bordet där inunder.

Jag både längtar och inte-längtar till den stora dagen. Förhoppningsvis blir det sista anhalten för hela armhistorien. En sista pinne. Skönt att få det gjort så att armen för en gångs skull kan bli tillräckligt bra och funktionell igen. Samtidigt lite läskigt att återigen gå igenom ett operativt ingrepp, med allt vad det innebär. Hibiscrub, sövning, extirpation av tolv skruvar och två plattor, uppvak ur morfindimman med ett gips på armen. Men vad är väl ytterligare fyra veckor utan att belasta den mot allt som hänt sedan den 22.e maj förra året? Piss i Missisippi.

I helgen var jag äntligen i stallet igen. Efter diverse fadäser, såsom sjukdom och blixthalka, åkte jag till Älvängen. Jalapeño var minst lika fin som för två veckor sedan. Det blev alltså gruppridning på lördagen och en privatlektion på söndagen. Som jag längtat. Galoppen på söndagen satt som en smäck. Vilken känsla det är när hästen bjuder framåt, samlar sig och allt bara fungerar.

Haunteds nya går varm. Fantastisk. Hitpotential.

Just nu hade jag helst varit i Boston. På en båt. Eller på ett Starbucks med en sojalatte i handen. Våren är redan här, inuti. Snart även därute, utanför våra fönster. Välkommen.